Historian av Ylva Silverstav
Hade lite roligt på datakunskapen
Hej jag heter Ylva Silverstav och jag är en sssöt litenliten som kommer ifrån planeten mars. Nu ska jag berätta en historia om vad som hände mig igårkväll. Okej här kommer den…
Jag var på väg hem från en kompis som jag varit på middag hos. Klockan var inte speciellt mycket, men det var november och mörkret hade redan svept sig över landet. Vägen hem kändes mycket längre än vanligt och jag fick en känsla av att någon iaktog mig. Jag såg mig omkring, men det ända som syntes var en katt som satt och lekte i den vita snön. Jag skakade av mig obehagkänslan och fortsatte gå. Det var tur att det fanns så mycket snö, annars hade jag nog inte sett någonting alls. Det fanns inte några gatulyktor för att lysa upp vägen. Korkat, tänkte jag för mig själv. Hur hade de tänkt att man skulle hitta nånstans den här tiden om året?
Den djupa snön fick mig att bli utmattad och jag kunde inte gå speciellt fort. Jag kände en isande vind som jag mig en rysning i hela kroppen. Jag virade halsduken ett extra varv runt halsen för att slippa frysa. Plötsligt prasslade det till bakom mig och jag vände mig så hastigt att jag nästan ramlade. Jag tittade noga in mot de täta träden, men där fanns ingenting. Jag tänkte att det var inbillning, men en liten oro fanns fortfarande kvar. Tankarna började snurra i huvet . Allt emellan stora monster till äckliga gubbar vandrade omkring i tankarna. Jag kände hur jag skyndade på mina steg en aning. Jag ville bara komma hem. För att få undan tankarna började jag istället fantisera om vad jag skulle göra när jag kom hem. Ta en varm choklad med vispgrädde kanske? Och lägga mig i soffan framför en mysig film med pyamasen. Ja, så fick det bli!
Nu var det inte långt kvar, bara några minuter. Men för att komma hem var jag tvungen att gå igenom en stig eftersom den vanliga vägen var täckt av en stor snöhög. Stigen var visserligen inte speciellt lång, men att gå igenom en mörk stig just nu var inte direkt det jag helst ville göra. Stigen närmade sig och jag kämpade mig igenom. Jag fick återigen tillbaka känslan om att jag var förföljd och började småspringa. Kvistarna rev mig i ansiktet och vinden isade i ansiktet, men det hindrade mig inte. Jag fick panik. Jag ville inte vända mig om, jag ville inte se vad som kanske fanns bakom mig. Jag kunde inte andas och nu sprang jag hem, ända fram till dörren. Jag rotade efter nycklarna i fickan och tryckte in dem i låset. Mina händer var stelfrusna och nycklarna riktigt skavde mot huden. Jag skyndade mig in och smällde igen dörren. Jag satte mig ner på stolen i hallen och tog ett djupt andetag. Äntligen hemma! Jag kollade mig själv i spegeln och skrattade åt mig själv. Håret var helt trassligt och kinderna röda som rosor. Mascaran som en gång hade suttit på ögonfransarna låg nu som ett tjockt svart lager under ögonen och pannan var full av rivsår som kvistarna lämnat efter sig. Jag skakade på huvet och gick ut mot köket. Jag plockade fram mjölken ur kylskåpet och hällde det i en stor kopp. När allting var klart och jag ombytt la jag mig ner i sängen och satte på teven. Ironiskt nog handlade det om en tjej som var på väg hem mitt i natten och blev förföljd av en mördare. Jag skrattade åt mig själv, som jag måste ha sett ut! Tänk om någon såg mig? De måste ha undrat vad fan jag höll på med. Men vem vet, någon dag kanske det är exorcisten som står bakom mig när jag vänder mig om.
SLUT
Av: Emma Nordahl
